Hamnade igår i en barnmatsdisskussion med en bekant. 

Jag tycker att man kan ge barnet samma mat som jag själv äter, men att jag tar bort en portion till barnet innan jag kryddar maten, medan bekantingen tyckte att barnmatsburkar är så enkelt och smidigt för vem orkar laga mat extra till barnet så ofta. 

Är det så jobbigt att laga mat varje dag till barnet? Jag vet inte om jag tycker det. Men i och för sig så har ju jag bara ett barn som jag då alltid haft sån tur med får jag höra, vad det nu än gäller, om jag säger att något fungerar för oss men inte för andra. 

Första maten brukar väl vara mosad potatis med smör/mjölk, typ. Sen andra mosade varianter av kokta saker som ärtor, majs och liknande. Inte så mumsegott för mig som vuxen kanske, men jag kan ju laga mig en lunch som innehåller potatis och så ta ett par extra som jag mosar till barnet? Att äta samma mat som barnet vid lunch, är det så jobbigt? Men visst, det är ju enkelt då att bara öppna en barnmatsburk och värma. Jag behöver inte tänka.
Men vad är ekonomin i det? Och ”ekologin”? Är det egentligen nyttigt för natur och barn med dessa barnmatsburkar?

Förvisso har vårt barn aldrig kinkat direkt med maten. Eller hade hon gjort det om vi gav henne möjligheten till andra ”alternativ”? 

Och dessa efterrätter. Varför? 
Det är en ärligt nyfiken fråga, varför dessa puréefterrätter? 

Bekantingen tyckte att det är en ”belöning” till barnet när barnet har ätit upp. Då får man något gott för att man varit ”duktig”.
Är det duktigt att äta upp sin mat? Och vad signalerar det? Och vad ger det för beteenden? 
Om jag gör som mamma/pappa säger och äter upp maten då får jag efterrätt. Vad händer om man faktiskt är mätt och inte orkar mer? Får jag ingen efterrätt då? Eller, hemska tanke, tänk om jag verkligen inte tycker om maten utan tycker att det är bland det äckligaste jag vet. Ska jag plåga i mig det för att ha möjlighet att få den goda efterrätten? 
Äter jag så som vuxen? Äter jag upp allt på tallriken även om jag är mätt? Äter jag upp maten även om jag inte tycker om den elelr lämnar jag det då? Eller är det faktiskt så att vuxna får lämna men inte barn… 
Varför är en vuxens ”jag vill inte ha, jag är mätt/tyckte inte om” mer värt än ett barns? 

Och argumentet att ett av deras barn hade varit kinkig med maten och åt inte om han inte fick en liten klick av efterrättspurén på matskeden ihop med maten. Hur lärde barnet sig det då undrar jag genast? Jag förstår att det kräver säkert en stor portion fantasi att hitta mat som även ett så kallat kinkigt barn vill äta. Men varför ta in något sött som lockelse? Varför inte experimentera olika maträtter? Hitta det som barnet tycker om i matväg, för smaklökar är olika, så är det. 

Och mig veterligen svälter inte något barn i Sverige (frivilligt…), så att gå hungrig från matbordet är inte ett problem tycker jag.