Arkiv för månad: januari, 2014

Hamnade igår i en barnmatsdisskussion med en bekant. 

Jag tycker att man kan ge barnet samma mat som jag själv äter, men att jag tar bort en portion till barnet innan jag kryddar maten, medan bekantingen tyckte att barnmatsburkar är så enkelt och smidigt för vem orkar laga mat extra till barnet så ofta. 

Är det så jobbigt att laga mat varje dag till barnet? Jag vet inte om jag tycker det. Men i och för sig så har ju jag bara ett barn som jag då alltid haft sån tur med får jag höra, vad det nu än gäller, om jag säger att något fungerar för oss men inte för andra. 

Första maten brukar väl vara mosad potatis med smör/mjölk, typ. Sen andra mosade varianter av kokta saker som ärtor, majs och liknande. Inte så mumsegott för mig som vuxen kanske, men jag kan ju laga mig en lunch som innehåller potatis och så ta ett par extra som jag mosar till barnet? Att äta samma mat som barnet vid lunch, är det så jobbigt? Men visst, det är ju enkelt då att bara öppna en barnmatsburk och värma. Jag behöver inte tänka.
Men vad är ekonomin i det? Och ”ekologin”? Är det egentligen nyttigt för natur och barn med dessa barnmatsburkar?

Förvisso har vårt barn aldrig kinkat direkt med maten. Eller hade hon gjort det om vi gav henne möjligheten till andra ”alternativ”? 

Och dessa efterrätter. Varför? 
Det är en ärligt nyfiken fråga, varför dessa puréefterrätter? 

Bekantingen tyckte att det är en ”belöning” till barnet när barnet har ätit upp. Då får man något gott för att man varit ”duktig”.
Är det duktigt att äta upp sin mat? Och vad signalerar det? Och vad ger det för beteenden? 
Om jag gör som mamma/pappa säger och äter upp maten då får jag efterrätt. Vad händer om man faktiskt är mätt och inte orkar mer? Får jag ingen efterrätt då? Eller, hemska tanke, tänk om jag verkligen inte tycker om maten utan tycker att det är bland det äckligaste jag vet. Ska jag plåga i mig det för att ha möjlighet att få den goda efterrätten? 
Äter jag så som vuxen? Äter jag upp allt på tallriken även om jag är mätt? Äter jag upp maten även om jag inte tycker om den elelr lämnar jag det då? Eller är det faktiskt så att vuxna får lämna men inte barn… 
Varför är en vuxens ”jag vill inte ha, jag är mätt/tyckte inte om” mer värt än ett barns? 

Och argumentet att ett av deras barn hade varit kinkig med maten och åt inte om han inte fick en liten klick av efterrättspurén på matskeden ihop med maten. Hur lärde barnet sig det då undrar jag genast? Jag förstår att det kräver säkert en stor portion fantasi att hitta mat som även ett så kallat kinkigt barn vill äta. Men varför ta in något sött som lockelse? Varför inte experimentera olika maträtter? Hitta det som barnet tycker om i matväg, för smaklökar är olika, så är det. 

Och mig veterligen svälter inte något barn i Sverige (frivilligt…), så att gå hungrig från matbordet är inte ett problem tycker jag. 

Jag har hamnat i olika diskussioner på ett forum gällande väldigt skilda saker – parkeringar och leksaker – men med en gemensam nämnare att några av de jag diskuterat med är unga män. 

Det jag fascineras över är den ”odödlighet” de har över sig. De kan allt, de vet allt! 
Kanske var jag också så? 
Jag får anstränga mig för att inte bli ”överlägsen” och nedsättande med att återkomma med ”lilla vännen” utan bemödar mig att svara med argumentation och frågor. 
Men det är ändå fascinerande att få en inblick i den världen. När man vet allt och kan allt 🙂
Så är jag också gärna i början när jag lär mig något nytt. När jag tycker att jag kan det.
Då. Då är jag drottningen i världen! 
Sen. När jag lär mig mer och inser att världen/ämnet är större än jag först såg då backar jag och inser att det finns så mycket mer att lära och att jag egentligen inte vet så mycket. 

Jag inser också när jag är på forum och diskuterar att jag gärna är lite dömande och fördomsfull. 
Inte så vackra sidor hos mig kommer fram. Inte så att andra märker det hoppas jag, men inom mig tänker jag nedvärderande om personer som särskriver och skriver slarvigt. 
Där har jag lite att jobba med mig själv med. Alla människors lika värde är lätt att skriva, men att verkligen mena det… 🙂

image

Två varv på banan gav leriga skor, kläder, massor av flåsande, en hel del utmattade muskler och jättemycket glädje 🙂

Uteträning är så härligt! Frisk luft, vara i naturen, styrka, kämpa, gemenskap.

image

 

Så var det dags för ett nytt år! 2014 minsann.

Det är så mycket som hänt mig under 2013 och jag känner det som att jag är på en våg av ”flow” i livet.
Visst, det går upp och ner som i vilket liv som helst, men jag känner ändå att jag är i ett flow.

Jag började året som en soffpotatis men bestämde mig i april för att jag ville göra något åt soffpotatandet och börja leva ett mer hälsosamt liv. PT blev det för både kost och motion. Och vilken skillnad. Vilken ändring. Jag ville hitta en hälsosam livsstil där träning är en del av mitt liv och kosten något som är nyttigt och som jag mår bra av.
Nu är träningen en del av mitt liv och jag har fått med maken också på träningståget vilket är dubbelbonus. Vi gör något tillsammans! Det gillar jag skarpt.

Jag kan ju känna mig lite ”nyfrälst” ibland, men det är verkligen roligt med träning. Det är inte något jag gör för att jag ”måste” eller ”borde” utan för att jag vill och tycker det är kul. Så målet nåddes med råge. Det målet jag sa till PT’n när vi träffades i maj.

Nu inför 2014 känner jag mig full av energi. Jag vill så mycket. Jag vill prova mer. Mitt motto för året är ”Ja” och ”varför inte”.
Och den däringa slumpen som dyker upp (och som jag inte tror är slumpen egentligen utan något jag själv ”åkallar”) har gett mig nya möjligheter. Som det här när jag bestämmer mig för att verkligen hitta ett hälsosamt liv och jag snubblar över träningspass och personer att träna med som jag inte mött förut.

Och nu inför 2014 när jag ska ha mer ”ja” och ”varför inte” i mitt liv och även vill ha mer träning så får jag ett erbjudande om att vara med ett gäng tjejer som ska tränas av en naprapat och en löpexpert 2 gånger i veckan och se hur de utvecklas för att i slutet av augusti vara med i ett ”minitriathlon”.
Jag hör mig säga ”JA, jag vill  vara med” innan jag hinner tänka efter.

Jag känner mig positiv. Laddad. Glädje. Nyfikenhet.

2014, det ska bli ett alldeles speciellt år. Jag bara vet det 😀