Att som styv/bonus/extramamma få höra att ”det går inte att bli bättre än du” från styv/bonus/extrabarnet när vi snackade om det här med ”extra” det är banne mig det finaste jag hört på länge!

Jag har fött ett barn men jag har tre barn. Så känns det. Och det var så härligt att få höra att jag också är viktig. 

Ibland blir man liksom utanför som styvförälder. Det finns en mamma och en pappa och självklart finns det ett band mellan föräldrar och barn som liksom är där. Vad som än händer så är alltid mamma mamma och pappa pappa. 
Som styvförälder tar du ofta ett ansvar som förälder, engagerar dig, organiserar, planerar. Men det där sista, det där extra. Där räknas du inte. För då är det föräldrarna och barnen som har sista ordet. 

Så är det. Eller? 

Jag vet inte. Jag vet att jag levt i en styvfamilj i snart 12 år och vi har haft upp och ner. Ibland väldigt mycket av det – åt båda håll. Jag har kunnat önska barnen dit pepparn växer och de har nog önskat mig till varmare breddgrader också många gånger… Men ändå så hör de till i mitt liv. 

Många gånger har jag tänkt att jag ska sluta engagera mig. De ska banne mig få klara sig själva – både vuxna och barn. Men så står jag där ändå. Funderar på födelsedagspresenter, saker att hitta på ihop, läxor som ska läsas, mat som ska lagas ihop osv. 

De är mina barn men ändå inte… Men i slutänden har jag fött ett barn men jag har tre barn. Det är bara så. De hör till mitt liv!

Så, att få höra att det inte går att bli bättre styvmamma än jag, ja det värmer ända in i hjärteroten och lite till minsann.